Science fiction – universum

Jag är ett fan av mycket populärkulturella saker. Comic Con är ett ställe jag trivs på. Jag kan uppskatta ett stycke Sagan om Ringen eller Warhammer fantasy men är i grunden ett stort fan av science fiction i olika former. Jag har investerat tid i många av dem och i de flesta fall så är det långtgående koncept som har levt vidare långt efter att de skapades. Många är från 80-talet och jag vill tro att det inte bara har att göra med min egen uppväxt utan att de här är teman som lever på sin geniala utformning.

Jag tänkte lista en topp tio. Jag gör sånt ibland, kanske mest för min egen skull. Hur mycket jag deltar i dessa universum är en annan diskussion men de är på olika sätt stilbildande. Detta är från både TV-spel och film, för kännedom.

Star Wars

Det går inte att bortse från Star Wars. Vi kan leta fel. Vi kan hävda att det inte ens är science fiction. Vi kan hålla med många av de psykfall som kallar sig för fans av Star Wars och säga att allt som gjordes efter Return of the Jedi är en våldtäkt på deras barndom. Men det genomarbetade universum som George Lucas en gång skapade är en gigant. Den odödliga sagan om kampen mellan den ljusa och mörka sidan är för episk för att inte ligga i toppen.

Mass Effect

När jag spelade igenom Mass Effect-trilogin så var det helt glasklart att min största upplevelse i TV-spel precis hade upplevt. Liksom ovanstående Star Wars är Mass Effect ett trovärdigt universum fullt av minnesvärda karaktärer där du själv påverkar handlingen genom beslut och dialoger som du själv får välja.

Warhammer 40 000

Det dystopiska alternativet som utspelar sig runt år 40 000 är en grym tillställning där ett evigt slaktande håller människornas imperium borta från utrotning med rymdvarelser, mutanter, förrädare, demoner och onda gudar hängandes vid alla gränser runt om i universum. Människorna är i sin tur ett vidskepligt och bakåtsträvande religiöst vidunder som kan vara svårt att sympatisera med. I grunden ett figurspel.

Jurassic World

Det här är ett koncept som har vuxit med tiden. Jurassic Park – trilogin var starka i sig men med de nya Jurassic World – filmerna så har universumet expanderat och blivit finare. Spelet Jurassic World evolution är beroendeframkallande komplement till filmerna.

Halo

Jag har mycket åsikter om Halo och det var länge sedan jag uppskattade ett spel i serien ordentligt. Men när tonerna från kören och musiken drar igång så ryser jag alltid. Jag gillar spelet Halo Wars bäst i serien där dess universum ses från ett annat perspektiv

Aliens

Aliens är min favoritfilm. James Cameron är min favoritregissör. Att konceptet förstördes efter Alien och Aliens får man försöka kringgå i tankarna. Jag har bara blivit besviken på allt som har med Alien att göra efter det förutom tv-spel och serietidningar. Men hoppet tappar jag aldrig.

The Thing

Det är lite svårt att prata om ett universum här men om det har gjorts uppföljare, spel och filmer kring detta så är det ju så. Styrkan i The Thing ligger inte i dess monster utan i hur man kan hamna i en situation där man inte kan veta vem som är ens fiende. Denna paranoia kan man även uppleva i det aktuella spelet Among Us som helst klart är inspirerat av The Thing.

Predator

Det är en bajsmacka att beskåda hur illa Predator har behandlats efter den fantastiska filmen från 1987 även om Predator 2 och framför allt Predators (jag har inte vågat titta på The Predator) har sina ljuspunkter. Det borde vara så enkelt att jobba vidare när så mycket är serverat men vi väntar fortfarande på den uppföljaren som kan komma i närheten av originalet. AvP pratar vi inte om…

Terminator

Sa jag att Predator är en bajsmacka? Jag glömde hur man har valt att följa upp The Terminator och kanske den bästa actionfilmen som gjorts: Terminator 2! Katastroferna (som inte James Cameron regisserat) Terminator 3, Terminator Salvation och Terminator: Genisys och Terminator Dark Fate har kanske för alltid skjutit detta geniala koncept i sank. Men vi kommer alltid ha den geniala ettan och den episka tvåan att bygga våra förhoppningar på.

Bubblare: Mirrors Edge, Dead Space, Marvel & Avengers, Robocop, Starship Troopers, Transformers, Macross, Titanfall

Bloggar kanske gör comeback?

Någonstans så måste vi ju bara inse och hantera det faktum att några få, oreglerade företag kontrollerar våra hjärnor. Om du nu tycker att jag låter som konspirationsteoriernas största omfamnade så har du skjutit lite från höften.

Jag pratar ju inte om rymdvarelser som styr oss eller att regeringen (välj valfritt land som passar dig men jag utgår ifrån Sverige) har oss i ett fascistiskt järngrepp. Jag pratar om hur sociala medier och deras algoritmer har tillåtit ett gäng ”Byfånar, excentriker med fixa idéer, frustrerade haverister, beklagansvärda småstadsrasister och personer i behov av vård” (Peter Kadhammar) att bli en rörelse som tidigare var hänvisad till vrår där de inte kunde skada någon. Twitter, Instagram, Youtube och det sedan många år för mig borttagna Facebook är orsaken till detta.

Är det nu efter att ovan nämnda dårar stormar Amerikas regering som vi på allvar börjar se på våra vanor? Är det nu vi byter ut messenger och Whatsapp mot Signal och på allvar raderar våra konton på sociala medier för att det är i slutändan det enda som kan rå på techjättarna?

Kommer det att bli ett internet som inte är uppkopplat på algoritmer igen?

Troligen inte. Men för att citera Ison & Fille: ”Kampen må vara hård men vi får aldrig ge upp den.

Insomnad

Hej.

Det är nog ingen som läser detta längre. Dyker något upp i ett flöde någonstans så kan jag bara tacka dig för att du läser detta och oavsett anledning kan kallas för en trogen läsare. Tack! Har bloggar någon framtid? Jag följer i alla fall inga.

Vad har hänt de senaste åren? Livet med familj händer. Mina intressen är oförändrade men jag har inte tid att ägna mig åt dem. Något som har ändrats lite är väl att jag är mindre på fotbollsmatcher dessa dagar. Jag har blivit väldigt insyltad i svenskt schack, figurspel samt att jag försöker hitta tillbaka till musiken igen. Har också ambitioner att träna mera.

Viktigt är också att jag nu vet om mera im mig själv efter en utredning. Kanske får återkomma till det. Hursom, jag är här och kämpar vidare. Hoppas du också gör det.

Mina tvivel verkar obefogade

Det verkar istället som att vi har ett år med två fantastiska fotbollsspel framför oss! Jag tog denna bilden på Pogba igår i Fifa 17-demot. Frostbite har lyft hela Fifa. Jag pratar inte bara om The Journey utan hela känslan och utseendet. EA bör tacka DICE flera gånger om!

Det är inte alls lika självklart att jag köper PES 17 i år. Jag kanske helt enkelt inte hinner spela det.

Fifa 17 och mina tvivel

Jag har under 2016 valt att spela både Pro evolution soccer 16 (PES) och Fifa 16. Jag har rullat med Fifa sen många år tillbaka. Som tidigare spelrecensent för en tidning så fick jag möjligheten att spela lite PES genom åren men jag har i regel kört FIFA. Detta ändrades med demot till PES 16 där jag fortfarande kommer ihåg mitt fantastiska mål med Totti. Mitt leende när han sprang fram och tog en selfie med Romas fans känns än i kindmusklerna.

Jag köpte PES 16 och Fifa 16. Inledningsvis var jag tvungen att spela med Bajen av ren princip och höll mig till Fifa. Det var också svårt att byta mellan kontrollerna eftersom lobb och skott har bytt plats samt att bumpern och avtryckaren byter plats för att springa. Sen finns det lite andra skillnader i kontroll och utförande.

Det har varit mycket PES 16, om jag ska vara ärlig. Jag har fattat tycke för serien och hade inte Fifa annonserat så många nyheter så hade jag inte haft svårt att välja bort Fifa 17 denna höst. Det var nästan plågsamt att återvända till Fifa 16 häromdagen. Allt var fulare, mesigare och gråare i Fifa 16 än i PES 16. Detta påverkar såklart mina förväntningar på Fifa 17.

Jag har alltså spelat båda fotbollsspelen ganska ingående och jag ska vara tydlig med att jag kommer köpa Fifa 17. Det är spännande med det nya spelläget The Journey och att svenska Frostbite är ny spelmotor. Att spela Fifa med inslag av Mass Effect är ju inget som jag tänker missa. Av erfarenhet vet jag också att det är bra att satsa på ett fotbollsspel i taget eftersom det är lätt att blanda ihop kontrollmetoderna.

Men jag har mina orosmoln. Jag tror inte att Fifa 17 kommer övertyga. Jag hoppas såklart att jag har fel men det här är mina punkter:

1. Byte av spelmotor

När NHL-serien introducerade ”Skill stick” så var det en revolution. Men det första spelet (minns inte vilket!) introducerade det så var andra saker åt helvete. Backarna åkte i cirklar och bilduppdateringen var hemsk. Stora förändringar brukar behöva tid för att fungera. Det sägs att Frostbite har arbetats fram sen flera år tillbaka. Vi får hoppas att det stämmer och att inte det som ska lyfta Fifa sänker det.

2. Det ser ändå inte så annorlunda ut

När jag tittar på gameplay från Fifa 17 så får jag ändå känslan att det är typiskt Fifa. I det här fallet är det inte en bra grej. Ryckigheten i animeringar verkar fortfarande spöka i jämförelse med konkurrenten.

3. The Journey kan bli en besvikelse

Visst är jag taggad. Men det kan lika gärna bli en patetisk gimmick än ett coolt nytt sätt att spela. Kommer matcherna med Hunter kännas spännande? Kommer det på riktigt finnas val som tar historien åt skilda håll? Vi får väl se.

Licenser

”Fifa har ju alla lag!” Jo det stämmer att Fifa utklassar i lag och arenor. Men att ha många lag är inte allt. Visst jag kan inte använda West Ham, St Pauli, Bajen och San José i PES. Men som de säger på satirkanalen Honest Trailers på Youtube: ”Choose among tens of thousands of teams before picking Real Madrid or Barcelona anyway…”. Missförstå mig rätt: det ÄR coolt med mycket lag och att de flesta kan välja sin klubb i Fifa… men PES saknar egentligen bara tyska och engelska ligan. De har däremot satsat hårt på autentiska turneringar och jag har nu vant mig vid en officiell inramning vid Champions Leauge eller Europa Leauge med riktiga logotyper och musik. Fifa har inte allt längre.

Det är snart dags att analysera på riktigt. Jag hoppas att jag har fel.

Var mindre världar det som Ubisoft behövde?

En crush.
Plötsligt så var Rainbow Six Seige tillgängligt att spela gratis under en helg. Spelet som jag hade låtit bli eftersom min levnadssituation för tillfället kan göra det svårt att spela multiplayerspel, tyckte jag.

Rainbow Six och Tom Clancy-spel ligger mig varmt om hjärtat. Den smått militärnördiga inramningen tilltalar mig och jag är mer intresserad av insatsstyrkor än vad jag vill erkänna för vissa vänner.

Som bäst var det med Rainbow Six Rouge Spear till PC. Tillsammans med XCOM representerar det spelet den ultimata blandningen av strategi och action. Andra spel från Clancys universum som jag uppskattat till konsol är Splinter Cell: Double agent och Splinter cell: conviction, Ghost Recon: advance warfighter, Rainbow Six Vegas och Ghost Recon future solider. Det sistnämnda med viss besvikelse över bristen på frihet men ett snyggt hantverk oavsett.

Ubisoft har på senare tid gjort sig kända för sina stora, öppna spelserier som Assassins Creed, Far Cry och och Watch Dogs. Där har jag själv älskat det gamla Far Cry Instincts till original-Xbox, Assiassins Creed 2 samt Assassins creed Black Flag. Men på senare år har stora ytor gjort mig mera stressad än glad och innehållet i världarna har varit svåra för utvecklarna att fylla med liv.

Rainbow Six Seige är motsatsen till allt detta. Med en liten och koncentrerad upplevelse så kommer många av mina drömmar om ett totalt taktiskt spel tillbaka och känslan är mera som de två första spelen i Rainbow Six-serien.

Att lära sig kontrollen och använda alla de olika verktyg och knep man kan använda går smidigt. Banor och inramning kan ge en hint om en story men här ligger all fokus på striden, uppgiften och utförandet. Känslan på kontrollen är också fantastisk. Här känns det som att en bra plan och ett bra samarbete är nyckeln till seger. Vapenskrammel och schack på samma gång.

Jag trodde att Seige skulle falla på att bara vara multiplayer. Men detta är hardcore på ett sätt som alla konsolspelare borde köpa av ren princip. Seige är smidigt att spela, lätt att lära sig men presenterar samtidigt en utmaning värdig alla krävande insatsnördar och strateger. När man väljer bort PC är detta tyvärr ovanligt. Men Seige blir min lilla baby nu när Halo och Call of duty inte duger längre.

Fifa 16 vs PES 16

2016 är snart över. Vi hoppar med erfarenhet in i bedömningen om spelens för- och nackdelar:

Fifa 16 funkar så här:

Fifa har kvinnor

Det är så klart sjukt viktigt att ta in större delen av jordens befolkning i världens populäraste sport. Skärpning, PES!

Fifa är fullt med licenser

Hammarby, St Pauli och West Ham United finns inte med i PES. ”East London” duger inte heller som substitut för West Ham och alla som vill experimentera med mindre klubbar som inte är från Frankrike, Italien eller Spanien kommer inte lyckas.

Fifa har en domare med spray

Nördigt, ja visst. Men att se domaren förbereda frisparkar med en spray bidrar till realismen och känns viktigt.

Fifa utspelar sig i realtid

Om du inte trycker mellan avblåsningar så kommer allt att fortsätta hända på planen. Spelare hämtar bollar och liknande. Resultatet? Sjukt mycket buggar! Men ändå en känsla av simulering.

Fifa är mycket fulare än PES

Så här är det: Fifa har dåliga animationer, döda ansikten på spelarna, tveksamma likheter på verkliga förlagor och är allmänt fulare. Publiken är inte heller mycket bättre, det är bara en reklammyt från EA. Punkt!

Pro evolution soccer 2016 funkar så här:

PES har turneringarna

PES har Champions Leauge, Euro Leauge, EM med mera. Självklart är det coolt med musik, logor och riktig inramning. När engelska lag dessutom är så dåliga så behövs knappt deras verkliga förlagor.

En spelare i PES letar efter lagkamrater och målet

Nuff said. Titta på repriserna och njut. Försök sen titta på zombierna i Fifa.

PES har fett med lag om du gillar Spanska, franska och italienska ligan. Men det är bara en ursäkt för det suger!

Och även angofila Sverige kan anpassa sig. Även andraligorna är med. Men det känns att något saknas och om England är din plats för klubbfotboll är PES inte tillräckligt bra.

PES har mer tyngd

Bollen, tacklingarna och skotten känns till skillnad från Fifa.

PES har ”ritat” sina verkliga förlagor

PES har animerat spelarna när man tittar på laget eller köper och säljer spelare. Resultatet blir mycket närmare spelet på planen. Fifa har riktiga kort på spelare när man skummar igenom dem och sen fula varienter av dem på planen. Funkar inte lika bra.

PES har inte så mycket arenor

”Konami stadium”…?

I slutändan är allt en smaksak och båda är bra spel. Men detta är min dom över spelen i år. Ni laddar vi för nästa del.

Bortglömda pärlor: Full Spectrum Warrior

Jag har en relation till Full Spectrum Warrior som jag har till den klassiska filmen Top Gun. Jag vet att jag blir lurad och det är nästan lite kittlande att bli lurad. Top Gun från 1984 var en film som den amerikanska militären sponsrade och ses än idag som den mest lyckade rekryteringsfilmen från Hollywood. Det är ingen hemlighet att filmer som framställer militären okritiskt och positivt (Top Gun, Black Hawk Down) får materiell och fordon medan kritiska filmer (Apocalypse now, Plutonen) får skrapa ihop sina egna helikoptrar.

På spelfronten finns det officiella spelet för USA’s armé som heter Americas Army. Det är ett välgjort gratisspel till PC som endast spelas i multiplayer. Motståndaren är alltid terrorist medan du gestaltas som amerikansk soldat, oavsett vilket lag du spelar med. Mellan spelomgångar finns information om hur du kan ansöka till militären.

Full Spectrum Warrior är inte det där men spelar ändå i samma liga och varför jag drog lite bakgrund kring propaganda i spel- och filmvärlden är bara för att jag vill visa att jag är medveten om det. Det finns en plot i spelet som inte involverar riktiga platser, länder eller personer men det fullkomligt skriker Irak, eller rättare sagt en stad i Irak. Presentationen är välgjord men lätt att ifrågasätta. En lite för ensidig och positiv bild av armélivet presenteras.

Själva spelandet är det mest avgörande här även om ”gameplay” som måttstock är ett av mina hatobjekt på internetforumens diskussioner. Men här är det unika sättet att spela omöjligt att ignorera. Spelaren tar kontroll över två fyrmannagrupper av infanterister. All strid sker i stadsmiljö och i tur och ordning manövrerar man grupperna mellan gathörn och murar. Fyrmannagruppen ”sitter ihop” och den taktiska förflyttningen är bland det bästa jag har provat i ett krigsspel. Det gäller att flanka fienden och utnyttja de åtta soldaterna på bästa sätt.

Jag sögs in ordentligt. Spelet kändes också väldigt avancerat och snyggt för sin tid och passade den stora xboxen och dess höga prestanda bra. Jag är ganska förvånad över att inte fler spel (sammanlagt två) har släppts. Spelsystemet är unikt än idag och för mig som håller mig till konsoler så kändes det väldigt utmanande att spela något så kompromisslöst taktiskt.

Inget tyder på att krigsföringen a la Full Spectrum Warrior kommer igen i nuläget. Men jag hade välkomnat det med öppna armar.

Halo och jag (Halo Wars 2)

Det var länge sedan som jag spelade ett Halo online. Även om jag en gång i tiden uppskattade Halo som multiplayerspel så var det länge sedan jag kände att jag ville utsätta mig för det. Jag dör för mycket och tycker att motståndarna studsar omkring hela tiden. Trots den åsikten är jag är ganska vass på Titanfall. Kan inte sätta fingret på varför men jag är bra på Titanfall och har kul. Halo gör mig arg.

Halo är mycket mera spännande för mig som ett universum. Jag slutade spela online någonstans runt Halo 3. Även om inte Halos universum ligger på samma nivå som Star Wars eller Mass Effect för mig så är jag helt nere med äventyren som USMC och Covenant får vara med om.

Första Halo är mitt favoritspel bland originalspelen. Men jag har en soft spot för Halo Wars. En avstickare som gjordes av nedlagda Ensemble Studios som ägdes av Microsoft. Halo Wars byggde inte på Master Chief eller konflikten runt honom. Den introducerade nya karaktärer på båda sidor av konflikten och den hade cut scenes som överglänste allt Bungie gjort innan med råge. Spelet var också bra och framför allt online.

Av kärlek till spelet har jag har haft Halo Wars som bakgrund i många år på min Xbox 360. Spelet fångade känslan i Halo perfekt. Detta trots att Halos skapare Bungie erkänt att de var sura och motarbetade produktionen av Halo Wars eftersom de småsint nog ansåg att ingen skulle fucka med deras grejer. I alla år så har jag väntat på mera, som man kan skymta i böcker eller den nya filmerna som gjorts. Nya karaktärer kanske men framför allt ett nytt sätt att uppleva Halo. Kanske ett rollspel eller ett äventyrsspel i tredje person.

Lyckan var total för mig när 343 Industries utannonserade Halo Wars 2 som görs av strategimästarna Creative Assembly. Kanske vi kan visa denna generation av nya sätt att spela och nya historier också kan bli Halo.

Hur ska det gå för Xbox One? (En teknisk landvinning)

E3 2013.

Microsoft begår en PR-katastrof och hela nördvärlden låter Xbox One springa gatlopp på internets motorvägar. Världens alla gamers tolkar Microsofts planer på att göra ett Steam för konsoler till att Illuminati försöker styra oss och ta våra pengar. Konsolen är dessutom större och dyrare än PS4 med mindre prestanda. Kinect som tidigare varit i bräschen för Xbox 360 tillskrivs av Microsoft en roll den inte kan bära som obligatoriskt tillbehör. Uppförsbacken blir enorm och mannen bakom de tidigare framgångarna, VD’n Don Matrick lämnar kort därefter sin post och går till mobilspelsföretaget Zynga.

Själv var jag ganska avvaktande i mina reaktioner 2013. Jag trodde fortfarande på Xbox efter de tjänster som de hade levererat sedan tidigare. Sen övergick mitt avvaktande till ilska när jag läste om hur gamers resonerade kring detta, vilket ett tidigare inlägg i denna blogg vittnar om. Jag har sagt mitt i den frågan och jag har inte ändrat den åsikten, bara lugnat ner mig. Jag ser inte det fantastiska i Playstations konservativa utveckling eller hur gamers omfamnar det. Jag ser utannonseringar på remakes av gamla spel som verkar göra nördar galna av glädje. Jag spyr lite i munnen åt det.

Xbox One. Nu när drygt två år passerat har vi levt med en ”hur ska det gå för Xbox”-anda från hela spelvärlden. Konsolen som de flesta insatta gamers verkar tycka gör allting fel har gjort fantastiska saker medan ni grät till tonerna av Shenmue. Nu var det ju så att mycket av kritiken kring Kinect, DRM och annat aldrig genomfördes men ni tog ju istället åt er äran för det. Men istället vill jag nu titta på det tekniska. Det som i ärlighetens namn utvecklar spelandet.

I skrivande stund så har Xbox One precis blivit bakåtkompatibel. Medan Nintendos konsoler låter dig köpa dina spel en andra eller tredje gång med Virtual console för dyra pengar och Sony låter dig streama (!) spel du redan köpt så kan du alltså snart spela alla dina Xbox 360-spel gratis på din nuvarande konsol. Läs meningen innan en gång till. Sony kommer inte att klara att göra likadant. De kommer säga att det ”inte är en prioritet i spelsegmentet” eller något annat som passar bolagsstämman. Men vi vet. Det är också skit samma om du inte vill spela 360-spel för att Microsoft lyckades genomföra det är tillräckligt bra som samtalsämne.

Xbox ska snart släppa ett spel som heter Crackdown 3. I trailern för spelet så demoleras byggnader i sådan stor utsträckning att inte ens PC master race-spelarna kunde hålla hakan uppe. Hur genomförde Microsoft detta på Xbox One? Genom att bygga upp en hel infrastruktur i Molnet där Xbox One tar hjälp av servrar för att beräkna den otroliga mängd information som krävs för att det ska gå helt utan att Crackdow 3 hackar sönder. Har denna infrastruktur betydelse för framtida spelande, kanske när alla spel blir molnbaserade eller på stream? Antagligen.

Kortfattat vill jag också nämna att medan playstations onlinetjänst stängs i en månad och kredituppgifterna hos deras kunder läcker ut så tar Xbox Live bara några timmar att komma tillbaka. Detta trots att det numera kostar pengar att spela online även på Playstation. Teknik. Infrastruktur. Vilja. Egen teknik och inte inhyrd sådan. Nintendo då? De får inte vara med när vi talar om onlinetjänster.

Med hjälp av de nya tekniken Hololens så fick Microsoft ett minecraftspel att dyka upp ur ett bord. Jag säger inget mera i den frågan. Bara att det är roligare en trailer på en remake utan gamplay eller releasedatum.

Jag är inte orolig för Xbox One. Jag tror att greppet de kopplar nu är det som dikterar framtiden. Både på Xbox och på PC. Konsolkrig slutar sällan som man tror i början. Skrattet kan fastna i halsen på många förståsigpåare framöver.