Jag måste åter igen ta upp den fantastiska Ghost recon-filmen som släpptes i samband med lanseringen av Ghost recon future soldier och som jag länkade till i ett tidigare inlägg här. För det belyser vad som på pappret borde vara det lättaste som finns för de stora filmbolagen att genomföra: en bra och lyckad film baserad på ett spel.
Hur svårt kan det vara? Alla vi som har sett försöken vet svaret och det går inte att skylla allt på den underliga tyska regissören Uwe Boll, som Fiendens Alfred Holmgren träffade nyligen. För de ”riktiga” filmskaparna gör ett nästan lika dåligt jobb.
Doom, Super Mario bros och Street fighter är hemska filmer baserade på tre toppspelserier, och jag vill sträcka mig till att säga att Street fighter kanske är den sämsta film jag någonsin har sett. Den är också kanske den tydligaste symbolen för vad som är det största problemet när stora filmbolag ska göra spelfilmer. De har ofta noll respekt för källmaterialet och ser ner på oss gamers.
Vi ser det hela tiden i försöken. Street fighter-filmen är den bästa symbolen för kassa spelfilmer eftersom att manusförfattarna endast plockat karaktärerna från spelets handling (som ser ut som patetiska parodier på sina speloriginal) och kastat in dem i en handling som inte finns med i spelet. Okej, M Bison är skurken som styr en ond organisation. Utöver det är karaktärer som upplevs som onda i spelet tvärtom goda, eller good guys i spelet jobbar för skurken, samt att karaktärerna tillskrivs egenskaper och sysslor som de inte har i spelet. Ryu och Ken är ett par fifflare, inte de fokuserade superkrigarna och andliga kampsportare de egentligen är. Dee Jay förvandlas från en respektingivande krigare med beats i kroppen från Jamaicas bakgator till en liten feg datanörd. Guile, en amerikansk hjälteparodi redan i Street fighter 2-spelet med två amerikanska flaggor tatuerade på båda sina axlar talar engelska med fransk-belgisk brytning.
Vem riktar sig detta filmskapande åt? Är det inte meningen att filmen ska ses av fans till spelet? Teorin som uppstår för mig är gubbarna i slips som ”vet hur det fungerar” i filmbranschen. Jag vill inte avsäga regissörer och producenter hela ansvaret men precis som att det känns som att samma slipsgubbar förvandlar varenda shooter till en lättspelad Call of duty-klon i spelvärlden så förvandlar de spelfilmerna till… vanliga kassa filmer. De tar inte heller fansen till spelet på allvar utan verkar tro att man kan slänga ut vilken lättsam underhållning som helst för att blidka spelarna. Vi är ju så barnsliga och töntiga ändå, eller?
När jag såg att Peter Jackson skulle producera filmen om Halo blev jag lycklig. För Jackson har bevisat att han förstår hur man tar vara på ett älskat universum som Sagan om ringen. När han hoppade av började Steven Spielberg nämnas och där förlorade jag hoppet för jag har sett Transformers.
Regissören Paul W.S Anderson är ett undantag. Resident evil-filmen fungerade ok för mig. Men det var antagligen för att jag sket i Capcoms ursprungliga handling i spelen för att jag inte hade spelat dem på länge. Jag såg en bra zombiefilm. Snarare kan man säga att filmernas kvalité började sjunka så fort han försökte återknyta till spelens riktiga karaktärer i uppföljarna. Han gjorde även den första Mortal Kombat-filmen och även om den filmen inte är så bra så har han visuellt försökt återskapa spelets karaktärer och föjlt huvuddragen i spelets story. Det är rätt väg att gå. Men han lyckas aldrig helt med sina projekt, även om Alien vs Predator började bra.
Så vad är poängen med detta långa inlägg? Att reklamen inför spelsläppen och fansen till spelen gör ett bättre jobb än filmjättarna och filmjättarna borde skämmas. Bara reklamfilmerna med riktiga skådespelare för Halo har varit så fantastiskt coola att Microsoft borde anmälas för falsk marknadsföring. Spelen blev aldrig så episka som reklamfilmerna. Filmen ”Landfall” inför Halo 3 var dessutom gjord av Peter Jackson-folk på Nya Zeeland. Denna imponerande kortfilm kan ni se nedan:
Halo 3 ODST stolterade också med en kort reklamfilm där en underlig påhittad realism gjorde livet som Orbital drop shock trooper trovärdigt.
Men fans ligger också bakom många stordåd i takt med att inspelningsutrustning blivit bättre och specialeffekter blivit lättare att göra. Men precis som alltid är hjärta och viljan att göra något bra och konstnärligt det som avgör vad som blir älskat av spelare. En otroligt imponerande Half life-film som är gjord av fans kan ni se här!
Så när jag ser på den fantastiska kortfilmen Ghost recon Alpha igen och åter igen blir imponerad så tänker jag bara hur alla dessa stora regissörer och slipsgubbar med hur mycket pengar som helst inte klarar av det som vanliga människor och drivna okända regissörer kan idag. Att göra snygg och trovärdig film baserat på spel som är lika bra och som spelen.
Vi tar spelens universum på allvar. Varför kan inte filmskaparna som ska göra den yttersta tolkningen av dem göra det? Skäms.
Spelfunderingar 
Ja, Hollywood ska sannerligen skämmas (av alla möjliga anledningar – inte bara stinkande dåliga ”speladaptioner”).
Nu har jag ju inte spelat så mycket att jag kan jämföra särskilt ofta (har till exempel aldrig spelat ‘Street Fighter’ – har dock sett filmen), men till och med utan spelen som referens är det ganska lätt att urskilja en dålig film från vad som åtminstone borde kunnat vara en godkänd sådan.
Personligen är ‘Double Dragon’ den sämsta speladaptionen jag sett – men då har jag som sagt inte spelat spelen bakom alla ”spelfilmer” jag genomlidit.
När det gäller den första ‘Resident Evil’-filmen (RE är en spelserie jag definitivt har spelat, spelat igen och spelat ännu en gång) så blev jag smått besviken. Den kom aldrig ens i närheten av den pulshöjande skräckkänslan som infinner sig när man sitter där med kontrollen i handen och tvingas öppna dörrar man inte vill öppna – för att möta zombies och monster man inte vill möta. Som zombiefilm, bortanför spelen, tyckte jag att den var knappt godkänd…men där har jag desto mer att jämföra med. 🙂
Som det ser ut nu, med alla uppföljarna, tycker jag att de som helhet är okej. Det har lagts till och tagits bort så pass mycket från spelens universum att jag börjar kunna se Paul WS Andersons och Milla Jovovich’s filmserie som något eget, och de funkar som underhållning en regnig dag.
Jag tror att du är ganska nära sanningen med ”gubbarna i slips”. Det är slipsnissarna som i slutändan bestämmer, och det de bestämmer sig för är oftast det som kommer tjäna dem mest pengar med minst möjliga ansträngning…
Men frågan är väl om det är speladaptionerna som misslyckas, eller om det är så att de flesta spel helt enkelt inte lämpar sig för att flyttas till långfilmsformatet…?
Bevisligen fungerar det som kortfilmer, absolut. Det är genialiskt, snyggt gjort och svårt – för att inte säga omöjligt – att stänga av. Men att lyckas dra ut alltihop till 90+ minuter och dessutom få det att hålla ihop, inte upprepa sig och inte tråka ut publiken…det är kriterier som många filmer (till och med utan krav på att hålla sig till en förlaga) misslyckas med att uppnå.
Men oavsett vilket, jag är för kvalitet före kvantitet, och tycker att kan man inte göra det bra ska man inte göra det alls!
Och apropå ingenting alls: Kanonsnygg blogg med välskrivna och intressanta inlägg!
Och en sista grej: Sorry att det blev en hel uppsats, jag kunde inte hejda mig! 🙂
Uppsatser uppskattas! Tack så mycket.